writtenbysandra

Nu jädrar händer de grejer å de va fanimej på tiden!! Fått lägenhet i stan med de perfekta läget för mig.
10 min promenad till stan, stor gratis parkering, trevliga grannar, 15 tvkanaler som inår , fri varmvatten å hushållselsanvändning,balkong, trevlig område med motionsspår i närheten å 32kvadrat fritt utrymme som bara är mitt och allt för strax under 3000kr!

Den 10:e maj hämtar jag nyckeln, den 16:e maj åker vi till Kalmar och hämtar mina saker där och den 26:e maj börjar vi flytta möblerna här hemifrån och därimellan kan jag flytta hur mycket lådor och småskit som jag vill samt inhandla diverse från IKEA;P  Jag vill bara att allt ska bli klart nu liksom, allt på en gång!
Det mesta är ju klart för flytt men ska hämta dammsugare, lite möbler från jysk osv samt inhandla lite saker från IKEA som sagt var men vill liksom bara ha det gjort nu på en gång också :D
Sååå otålig, den här tre veckorsintervallen som väntar känns som en evighet!
Men förhoppningsvis så ska jag kunna bo i lägenheten med alla lådor och sängen från och med den 16:e så de får jag väl stå ut till i alla fall :) 2 låånga veckor..

Nä men de går säkert fort när de väl kommer igång men allt är så jäkla rörigt nu både i mitt huvud och bland mina saker så jag bara känner just nu att jag vill få ordning på allt så jag kan börja tänka klart igen, vilket jag inte riktigt känner att jag gör just nu :P

Nu i helgen blir de Stockholm å hälsa på kära Rasmus med mamma å Linnea, det kommer antagligen bli sypermys!Kan behöva lite distration för att tänka på något annat än flytt och lägenhet, för några timmar i alla fall :D

Jag kan inte beskriva hur mycket jag längtar efter att få ha mitt eget å att få göra saker som jag vill och på mitt sätt! Det har gått jättebra å bo hemma nu ett tag men det börjar bli väldigt jobbigt, jag känner mig som en gäst och inte som hemma. Börjar få lite panik, börjar känna mig som femton och frusterad igen! Å man kan ju inte säga något om det heller för jag ska ju vara glad att jag ens fått bo här nu men det börjar gå mot bristningsgränsen när jag börjar irritera mig på saker å ting här hemma som jag annars inte skulle brytt mig om. Jag måste få bli självständig igen å det måste ske snart, de här gör bara att jag känner mig ännu mer misslyckad å deppig.

Har jag sagt att jag vill ha en lägenhet? JAG VILL HA EN LÄGENHET!

Jag tycker det är så skumt hur livet bara flyter på fast det känns som man själv inte hänger med, jag har bott hemma i lilla Värsås i snart 6 månader (WTF! liksom) å det känns som jag flyttade hit för en månadssedan kanske. Allt bara flyter på å veckorna går fort som tusan och jag kan inte skaka av mig känslan av att jag bara går och väntar på att något ska hända, fast jag vet inte riktigt vad det är som jag väntar på.

Jag vill ju såklart få en lägenhet åså det väntar jag ju förstås på men det är inte det jag menar, det känns som jag väntar på att något typ livsavgörande ska ske å att jag bara jobbar å gör det jag gör i väntan på att detta något som jag inte vet vad det är eller när det i sådana fall skulle ske ska ske. Å det är väldigt jobbigt att vänta, det känns som jag bara väntar och väntar, tar en vecka i taget samtidigt som jag väntar.

I och med den här väntankänslan så har jag börjat tänka som så att något behöver hända snart och om jag inte kommer in på utbildningen i höst så måste jag nog ta tag i mig själv och hitta på något. Jag vet inte riktigt vad men något annorlunda i alla fall, något som gör skillnad i allt väntande.

Alla andra verkar vara mitt uppe i sina liv och ha fullt upp, och jag bara går och väntar. Ibland kan jag bara känna sådär att vad ska jag hitta på med mitt liv då? vad vill jag egentligen göra?. När jag tog studenten så räknade jag helt klart med att jag skulle veta mer vid det här laget men jag känner mig mer lost än någonsin.

Igår hade jag en sån där halleluja moment eftermiddag när jag låg på altenen i vårsolen och halvsov till Gold FMs ljuva spellista hela eftermiddagen och bara var liksom. Det är så skönt att bara vara ibland, att inte grunna så mycket vilket man kan bli på gränsen till galen utav.

Annars ser veckan ut som den brukar göra sedan den senaste tiden, jag hoppar runt som vikarie å jobbar, träffar lite kompisar, försöker vara optimistisk angående lägenhet,spenderar rätt mycket tid med päronen, försöker planera in lite roliga händelser och jag lyssnar väldigt mycket på musik (god bless the musik!).

Nu är det snart dags att fixa lite käk och sedan återgå till jobb och väntande.

Har idag blivit rejält påminnd om varför jag har undvikit vodka det senaste året. Fan ja vet ju egentligen att jag brukar bli dålig av de å endå köpte jag en liter vodka på taxfree, typ för att de va så billigt å nu måste jag ju dricka upp de också. Men utgången var rolig i alla fall trots att jag mådde lite illa sådär från och till hela kvällen (dock inget uppkast).Fick mig även en "sista dans" och träffade min nya busskompis på vägen hem. Annars är de allmänt gött å vara ledig idag, har jobbat en hel del i veckan å i nästa blir de en del då med. Imorn blir de möte hos af(wiho!?).     Å på onsdag ska jag klippa mig, det är efterlängtat! :P Det var väl allt för nu, ska krypa ner under täcket å kolla på film nu, mm :)

Senast jag skrev var jag så glad och optimistisk inför framtiden. Jag hade köpt nya möbler, hade lägenhet på g, bilen hade gått igenom besiktningen felfritt, jag skulle utomlands och allt kändes sådär bara bra och som om allt skulle ordna sig. Nu är semester(som förövrigt var jättebra) över och optimismen likaså. Det sket sig med lägenheten som jag nästan trodde att jag skulle få, det känns ju fan hopplöst att få tag i en lägenhet om man inte har typ 500 000 å kan köpa en bostadsrätt eller något vilket jag inte har. Jag har bott här hemma i snart 5 månader och visst de går jättebra med mina föreldrar och så men jag känner att jag måste få ha mitt eget snart och jag måste få ordning må mitt liv och alla mina saker. Så länge jag bor hemma så känns det som om mitt liv står på "Hold", att jag har pausat i väntan på att kunna fixa allt. Få hem alla mina saker, få ordning på mitt liv och framför allt kunna lägga en viss person bakom mig på riktigt. Jag har ju liksom allt jag behöver egentligen det är bara en lägenhet som fattas men de känns omöjligt för tillfället.

Nu har dessutom bilen börjat krångla och pappa tror att det kan vara startmotorn som krånglar och ska man byta den kan de ju gå på några tusenlappar, och bilen behöver jag ju för att kunna jobba så då blir de ju bara att punga ut pengar. Till råga på allt ger Arbetsförmedlingen och A-kassan mig en jävla massa ångest. För att jag ska få min akassa ersättning måste jag typ göra allt som arbetsförmedlingen säger och det är endå inte ens mycket i ersättning man får. Det är fan att jävla skämt allt ihopa egentligen. Dessutom får de allt att låta som om man typ är smått efterbliven och inte värd ett skit. Är man arbetslös känner man sig typ som om man vore spetälsk.

Till en början så har jag tydligen egentligen inte rätt att få åka på semester, utan de ska jag dessutom söka att få semester från att vara arbetslös. Jag ska tydligen snart få börja med den där jäkla ungdomsgarantiskiten vilket jag måste göra och som innebär att jag till exempel ska få en praktikplats eller dylikt samtidigt som jag hoppar in och jobbar som timvikarie vilket innebär och vilket jag tror kommer bli jäkligt krångligt, invecklat och allmänt opassande. Ex säg att jag har praktik mån-fre å sen blir inringd lör-sön eller att jag har praktik på dagen å blir inringd att jobba på kvällen, när fan ska jag då få vara ledig egentligen eller? För jobb vill man ju såklart tacka ja till eftersom det är de som ger pengar och kontakter. Och ska jag åka på praktik på morgonen men blir inringd på jobb så ska jag ta jobbet men de lär ju bli ett jävla ringande hit å dit "idag kommer jag å idag kommer jag inte". Det känns så jävla otryggt alltihopa så jag får ont i magen.

Sen fick jag ett brev igår där de skrev att jag måste söka och tacka ja till sommarvik på KSS i sommar, vilket jag verkligen inte har lust med. Så jag ringde å kollade med den där "handledaren" och så länge jag inte har papper på att jag får jobba på ett annat ställe och hur mycket jag får jobba där så måste jag söka de där jäkla jobbet. Skulle jag nu bara få en period på det stället jag söker till så måste jag tacka ja till en period på KSS också. Dessutom känns de knappt som om min "handledare" ens läser igenom mina månadsrapporter och mina skrivna mål ordentligt. Jag har dessutom inte ens träffat människan ens och hon ska hjälpa mig att hitta jobb liksom, vilket skämt. Jag är enbart med i arbetsförmedlingen för att kunna få ut akassaersättningen som jag har betalat för och har rätt till och jag jobbar så mycket jag får möjlighet till och endå blir man behandlad som om man vore en soffpotatis eller något. Är så jävla trött på skiten.

Så fort man börjar känna sig lite glad eller optimististk så händer det alltid något i livet som gör att optimismen försvinner igen.
Det verkar dessutom gå så bra för alla mina kompisar och det är ju såklart jättekul men jag kan inte låta bli att känna mig rätt misslyckad i jämförelse och undra när min tur ska vända. Jag får ont i huvudet av allt grunnande och jag får ont i magen av all oro och jag blir ledsen för att saker och ting aldrig kan flyta på bara ett litet tag i alla fall. Jag vill också känna att jag har lyckats, och antagligen blir jag nog ledsen för att jag trodde att turen hade vänt och att de va min tur nu men så var det inte så.

Folk som känner mig vet att jag med jämna mellanrum har lite problem med magen å nu de sista har de varit värre än vanligt så jag ringde faktiskt vårdcentralen å fick en tid hos läkaren och idag var jag där. Kände lite på magen, tog lite prover för att kolla ämnesomsättning,blodvärden, allergier m.m och pratade lite åsådär och inom någon vecka så ska ja få reda på om proverna visade något. Men så länge ska jag börja äta sånt där "gamlingpulver" inolaxol som alla gamla brukar ha typ inom hemtjänsten åså.. hoppas det kommer hjälpa annars får vi väl prova något annat. Läkaren var iaf väldigt trevlig så de var ju skönt. Förövrigt så är magen mitt största problem just nu så blir de bättre så löser de väldigt mycket.

Annars så åker jag snart till Egypten vilket ska bli underbaart!Hoppas bara mage vill hänga med på det.
Sen kanske jag ev har en lägenhet på G vilket också är helt underbart :D om de går i lås kommer jag bli väldigt lycklig å det vill jag ju gärna bli.

Inför den här ev lägenheten så satt jag lite sådär halvspontant (de var verkligen inte meningen att jag skulle köpa ngt då) å kollade på blocket efter en grå divansoffa som jag vill ha som matchar mina mattor.
Sedan kom uppenbarelsen och det var en annons där de va en grå divansoffa (som dessutom visade sig vara bäddsoffa), en vit matgrupp,en taklampa, ett svart skrivbord (jättefint), ett tv bord, en ryamatta å en grymt snygg å praktisk förvaringsbox/hallbänk i svart läder (assnygg) å all detta för endast 4000 kr å allt var liksom jättefräscht å snyggt så jag slog till helt enkelt å jag å pappa drog till skara å hämtade allt i en kärra å körde hem det.

Så nu är jag så grymt lycklig över mitt enorma kap. Ihh jag är så lycklig att jag till å med sitter i min nya divansoffa som står inklämd här hemma å skriver just nu. Nu är det egentligen bara lite småsaker som behöver inhandlas inför en ev flytt å de är ju asgött. Längtar som sat*n på att få flytta in mina nya snygga möbler in i en lägenhet nu :D Enbart detta faktum att dessa möbler står här hemma å väntar på mig gör mig jätteglad.
En liten skillnad kan göra stor skillnad :D

Hade gärna lagt upp lite bilder dock så tog de så lång tid att jag stog inte ut att vänta, life sucks some times. Dessto större överraskning sedan ;P

Här sitter man nu typ 5 månader sedan man skrev senast och ofantligt mycket har hänt sedan dess..
jag och mitt liv.
Jag har lämnat ensamhetens stad och jobbet som bara gav mig ångest.
Jag har flyttat hem till mina underbara föräldrar och jag har fått jobba en hel del med det som jag faktiskt vill jobba med.
Tiden har flytit på och saker har varit lite osäkra och vid jul kom det ultimata bombnedslaget.
En relation tog slut och en annan startade, singelrelationen med mig själv.

Jag trivs bra med mig själv men är fortfarande lite osäker på vart jag vill komma.
Jag letar efter lägenhet, något annat än timanställning och jag letar efter mål inför framtiden.
Under tiden umgås jag mycket med vänner och familj och jag slipper vara ensam.
Jag lever livet, lyssnar på nyfunnen bra musik, umgås med nygamla bekantskaper, jag reser utomlands, jag jobbar för att komma in på en utbildning till hösten och jag börjar se på mitt liv med en gnutta hopp.
Dock är det fortfarande långt kvar innan allt kommer kännas bra men det känns i alla fall mer ok nu än förut.
Jag ska hitta min mening med livet och jag ska ha så roligt som jag kan på vägen, det är mitt största mål för tillfället.
Jag ska sluta titta på andra och jämföra.
Jag ska sluta tänka på det förflutna och leva i nuet.
Jag ska vara mig, jag ska roligt, jag ska leva, jag ska försöka, jag ska satsa och jag ska vara nöjd.

Jag vet vad som måste göras
Ändå sitter jag kvar här
Och det skrämmer mig att jag kan nå dig var du än är

Och om jag behöver förklara
Den skugga som vilar i tiden
Förstör inga minnen, du vill inte se mig såhär

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder någonstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans

Jag vet vad som måste göras
Ända sitter jag kvar här
I ett sista kapitel som jag har förälskat mig i

Jag försöker att strida mot känslan
Men den är rädd och den spelar ett spel nu
Jag får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att måste ta steget ur vår sista dans

Jag vet vad som måste göras
Ändå ligger du kvar här
Och jag hoppas du sover, jag smeker dig lätt om din hals

Jag vill inte spara min längtan
Jag har tänkt men aldrig fått tala
Så feg att jag viskar du hör säkert ingenting alls

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans

Ja, jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans

Älskling hör på, jag tar steget ur vår sista dans
/Melissa Horn

Livet suger lite hårt ibland, ibland blir jag lite för trött. Ibland känns det lite som man inte orkar riktigt mer, man vill inte riktigt vara med mer ibland. Ibland blir jag trött på livet, jag skulle vilja ta en paus ibland. Jag önskar att saker å ting bara kunde flyta på lite mer ibland. Ibland blir "ibland" alldeles för ofta,

När livet är hårt är det svårt. Å vad ska man göra när man inte vet vad man kan göra för att det ska bli bättre? Vuxenlivet drar bara med sig massa bekymmer!

Igår hade jag min lediga dag och den blev sådär mysig och trevlig som de där dagarna man hade när man var liten när bara jag å pappa åkte iväg en dag och hittade på roliga saker tillsammans. Pappa hade planerat in i jobbet så han skulle kunna vara här och jobba lite på dagen och träffa mig på eftermiddagen. Han gjorde några kundbesök å sen lunchade vi ihop i stan med god mat å sen drog han på ett kundbesök till.

Sedan hängde jag med till öland där han skulle göra några till kundbesök och på vägen stannade vi på diverse outletaffärer och loppisar och åkte runt lite i Borgholm och hade det allmänt trevligt. Sedan kollade vi på film och tog det lugnt hela kvällen och sen sov han över och åkte vidare i morses. Jag som har varit själv de senaste 2 veckorna uppskattade verkligen sällskapet och tyckte verkligen att det blev en kanondag, inget extraordinärt men bara sådär vardagslyxigt perfekt som man kan ha det ihop med en annan människa.
Min pappa gjorde min dag<3


With every heartbeat~

Det är tråkigt att vara själv och jag börjar bli riktigt riktigt trött på det! Jag är uttråkad och rastlös så fort jag kommer hem till lägenheten. Men vad ska man göra när man ändå inte har någon att åka till stan med eller att hitta på något med. Problemet är väl egentligen att jag inte har något direkt roligt här sen jag kom hit för ettagssen, ingen att skratta med eller prata med (förutom fejjan å telen då förstås men det är inte samma sak!)

Jag har kollat på otaliga filmer å serieavsnitt, lagat mat, städat, diskat varje dag, varit ute när vädret har varit fint, handlat mat och till å med käkat sushi på stan. Men man tröttnar på sig själv ibland, att bara vara med mig är tröttsamt i längden. På onsdag kommer pappa en sväng å hälsar på å sedan kommer Annika på fredag till söndag å sedan ska Antonio komma hem på onsdagen efter det om det stämmer. Men det är fortfarande måndag, tisdag, torsdag å fredag kvar å jag känner inte för å jobba å inte för att vara här i Kalmar överhuvudtaget, för när det fina vädret försvinner så förundras man inte längre över hur fint å underbart det egentligen är att bo så nära vattnet åså. Man tänker bara på hur ensamt det är.

Måste snart sova, ska jobba imorn fast vet inte vilken tid om de är kväll eller morgon eller någonting men måste ändå gå upp 5.30. Kanske ska träffa den enda människan som jag faktsikt har umgåtts med lite här ifrån kalmar imorn, om jobbet tillåter å ja inte måste jobba kväll eller något dumt. Jag är är övertrött å skulle bara behöva sova men såklart är jag samtidigt rastlös så jag har svårt att varva ner, varav detta inlägg kl halv tolv en söndag kväll. Mitt filmbibliotek börjar bli lite uttjatat men jag måste ha något att varva ner med, frågan är bara vad... Varför kan man inte bara snabbspola några dagar sådär för?skulle ju vara så mycket bättre för min mentala hälsa, börjar ju bli smått tokig på mig själv!

With every heartbeat~

Nu är vi här mitt i sommartiden, den tid då man ska vara som gladast å göra som roligast grejer för att glömma alla dessa deprimerande dagar med snö och slask som vi har annars på året. Men jag känner mig inte speciellt glad, ja känner inte för att hitta på saker bara sådär, jag känner inte ens för att gå ut å gå vilket jag verkligen borde göra!

Min sjukskrivning börjar gå mot sitt slut å jag måste snart åka till Kalmar och börja jobba igen. Samtidigt som mitt enda sällskap därifrån är på värsta supersemestern och upplever massa roliga saker med sin familj och enda sättet jag kan få tag på honom är genom facebook eller skype någon gång ibland när vi råkar vara online samtidigt. Jag blir deppig över tanken att jag sitter hemma å är lite smpdeppig medan resten av min sambos familj är på bästa semestern som jag också hade velat uppleva( som det oxå var tänkt från början  att jag skulle få och som vi hade gjort om det inte hade varit för min operation, jobb, tidpunkten m.m).

Midsommar närmar sig och som så ofta blir det inte som man har tänkt sig. Man planerar och man längtar och man vill uppleva och ha en grym kväll tillsammans med några gamla kompisar. Men alla har nog tyvärr inte riktigt samma ambitioner som en själv. Man blir besviken. Besviken på vissa människor omkring en, besviken på omständigheterna, besviken på hur det blev. Man är opeppad på läget och tillbringar den mesta tiden med att vänta på något som man endå inte vill göra.

Men jag är också, och kanske främst, besviken för att det var denna sommaren som skulle bli så bra, sommar i kalmar känns ju som det ultimata och det känns som jag inte kommer kunna njuta av det speciellt mycket och nästa år är vi kanske inte ens kvar där. Ja vet att jag kommer göra flera roliga saker i höst men jag har faktiskt lite svårt att tänka på det positiva just nu. Självklart uppskattar jag alla trevliga träffar med de riktiga vännerna och familjen, det betyder så mycket, men just nu är ja lite allmänt opepp på allt.
Sen har vi ju såklart den ständiga oron för framtiden som alltid ligger där å gnager.
Det har gått ett helt år sen studenten å jag vet inte mer vad jag vill med mitt liv nu än vad jag visste då!
Jag längtar grymt mycket till när Antonio kommer hem igen, efter det blir allt mycket bättre.
Det är vad jag vill tro i alla fall.

With every heartbeat~

Här sitter man nu och har nyligen vart och bevittnat 92:ornas student och bal. Det ger en en riktig tankeställare. Det är ett jävla årssedan man själv stod där glad och lycklig med världen framför fötterna, så kändes det i alla fall. Nu har det gått ett år och jag inser nu när jag sitter å kollar igenom mina tidigare inlägg att jag mest har skrivit om att det har varit tufft och jobbigt, och det har det ju faktiskt varit! Året som har varit, mitt första år efter studenten har varit jävligt tufft.

Jag har flyttat hemifrån och blivit sambo, jag har börjat jobba på riktigt och försörja mig själv, jag har själv fått ta ansvar för allt som rör mitt liv och allt som ska skötas och det kändes lite som om man blev vuxen över en natt. Inte bara att jag flyttade hemifrån och alla förändringar som kom med det utan jag flyttade dessutom jävligt bort från vänner och familj och alla referenser jag hade och fick börja från scratch. Det var jävligt jobbigt och skrämmande. Men nu när man kan tänka tillbaka på alla männiksor jag har träffat och alla erfarenheter jag har fått så var det nog värt det, det är väl så man växer upp på riktigt antar jag. Jag har dessutom gått igenom min käkoperation som varit planerad i flera år och det känns som ett stort kliv frammåt. Trots att jag inte vet vad jag vill i framtiden så går det i alla fall frammåt långsamt.

Det känns som det här året som gått mest har fått mig att inse hur mycket man behöver familj och vänner och att det kvittar hur fin en stad är och hur mycket man trivs där om man ändå inte hittar folk att dela upplevelserna med. Visst jag har min Antonio som betyder så mycket för mig, men han kan inte vara allt för mig. Man behöver folk omkring sig som delar ens intressen och som kan ge en en annan syn på saker. Det är väl lite sådant jag har saknat.

Nu är jag sjukskriven fram till midsommar och bor hemma hos pärona så länge hemma i Värsås,haha man blir så lätt hemmavan men samtidigt saknar man friheten att vara hemma i sin egen lägenhet. Dessutom åker antono snart till filippinerna och då ska jag lagom tills dess åka tillbaka till Kalmar och börja jobba igen och bo själv där i typ 3 veckor. Visst det är väl egentligen inte det att jag inte klarar av att bo själv ett litet tag utan antonio utan saken är den att utan antonio blir jag helt plötsligt helt jävla isolerad där borta eftersom antonio är typ den enda jag umgås med. Detta innebär då helt plötsligt att jag får tillbringa 3 jävla veckors tid helt själv i ensamma kalmar, vill inte det.

Men jag försöker se frammåt och tänka på roliga saker som kommer efter det, londonresa, winnerbäck i gbg, skövde besök å träffa vänner och ev någon slags semester med antonio när han har kommit tilbaka sen. Dessutom har jag fått för mig att vi troligen inom mer eller mindare snar framtid kommer flytta hit till skövde och det lättar mitt tunga hjärta lite oxå. Man saknar den sociala kontakten som är så pass nödvändig för att man ska orka arbeta med det yrket jag har hamnat i. Man behöver distraktionen från allt jobbigt, å det är tamefan svårt att klara själv!

Har även skaffat mig en alldeles egen laptop så nu kanske kanske man orkar engagera sig i att skriva lite oftare här, det är ganska rogivande faktiskt. Nu är det väl dags å nanna och så får vi se vad morgondagen för med sig, får väl erkänna att jag njuter lite grann av att vara sjukskriven och inte behöva gå upp tidigt å stressa runt för att hjälpa massa äldre människor med saker som man ibland känner att man egentligen inte orkar. Kommer bli tufft att börja jobba igen, aja vem har sagt att livet ska vara lätt.

With every heartbeat~

Tisdag idag å jag är hemma å ledig från jobb å oväder. Har dock planerat att städa lägenheten, det behövs verkligen nu alltså! Ute skvalpar regnet konstant sedan igårkväll när jag jobbade på hemtjänsten, fick dessutom cykla hem i stormvädret sen på kvällen. Vädret är grått, blött å tråkigt. I tillvaron finns massa tråkiga måsten samtidigt som man måste ta tag i sig själv med andra saker. Tillvaron kan ibland kännas ganska mörk och trist men jag har mina färgklickar också. Jag har min älskade pojkvän som betyder så mycket för mig, jag har den underbara musiken som alltid piggar upp, jag har mina vänner och min familj poch jag har roligare saker att se fram emot. Så när regnet piskar och jag måste ykla iväg och jobba samtidigt som mörkret börjar klägga sig så tänker jag på mina färgklickar i livet. Vad vore man egentligen utan dem?

Har börjar köpa julklappar också vilket är väldigt roligt, något som alltid piggar upp och gör att man blir glad. Julen börjar närma sig och julstämningen börjar så smått att krypa sig inpå. Vi har köpte lite julbelysning att ha i fönstren å det bli så mysigt här hemma då. Längtar så till den 21 december, då drar jag iväg till götet!Sen till skövde å fira lite jul å jobba lite på Trängen å träffa lite kompisar. Sen har jag även kommit fram till att efter det så är det faktiskt inte långt kvar till min operation å allt. Lite skrämmande hur fort tiden har gått, å sedan är det dags å börja söka till universitetet å ta massa beslut å grejer. Bara tungt å jobbigt. Men framtiden får visa vad som kommer att hända, just nu vet jag inte så mycket faktiskt.. Hur som haver är det i alla fall dags för mig att börja städa här nu.

Gooooodbyyye