I got a hangover, wohooo!
Har idag blivit rejält påminnd om varför jag har undvikit vodka det senaste året. Fan ja vet ju egentligen att jag brukar bli dålig av de å endå köpte jag en liter vodka på taxfree, typ för att de va så billigt å nu måste jag ju dricka upp de också. Men utgången var rolig i alla fall trots att jag mådde lite illa sådär från och till hela kvällen (dock inget uppkast).Fick mig även en "sista dans" och träffade min nya busskompis på vägen hem. Annars är de allmänt gött å vara ledig idag, har jobbat en hel del i veckan å i nästa blir de en del då med. Imorn blir de möte hos af(wiho!?). Å på onsdag ska jag klippa mig, det är efterlängtat! :P Det var väl allt för nu, ska krypa ner under täcket å kolla på film nu, mm :)
Jag och mitt liv.
Nedslagen till verkligheten med en slägga.
Senast jag skrev var jag så glad och optimistisk inför framtiden. Jag hade köpt nya möbler, hade lägenhet på g, bilen hade gått igenom besiktningen felfritt, jag skulle utomlands och allt kändes sådär bara bra och som om allt skulle ordna sig. Nu är semester(som förövrigt var jättebra) över och optimismen likaså. Det sket sig med lägenheten som jag nästan trodde att jag skulle få, det känns ju fan hopplöst att få tag i en lägenhet om man inte har typ 500 000 å kan köpa en bostadsrätt eller något vilket jag inte har. Jag har bott här hemma i snart 5 månader och visst de går jättebra med mina föreldrar och så men jag känner att jag måste få ha mitt eget snart och jag måste få ordning må mitt liv och alla mina saker. Så länge jag bor hemma så känns det som om mitt liv står på "Hold", att jag har pausat i väntan på att kunna fixa allt. Få hem alla mina saker, få ordning på mitt liv och framför allt kunna lägga en viss person bakom mig på riktigt. Jag har ju liksom allt jag behöver egentligen det är bara en lägenhet som fattas men de känns omöjligt för tillfället.
Nu har dessutom bilen börjat krångla och pappa tror att det kan vara startmotorn som krånglar och ska man byta den kan de ju gå på några tusenlappar, och bilen behöver jag ju för att kunna jobba så då blir de ju bara att punga ut pengar. Till råga på allt ger Arbetsförmedlingen och A-kassan mig en jävla massa ångest. För att jag ska få min akassa ersättning måste jag typ göra allt som arbetsförmedlingen säger och det är endå inte ens mycket i ersättning man får. Det är fan att jävla skämt allt ihopa egentligen. Dessutom får de allt att låta som om man typ är smått efterbliven och inte värd ett skit. Är man arbetslös känner man sig typ som om man vore spetälsk.
Till en början så har jag tydligen egentligen inte rätt att få åka på semester, utan de ska jag dessutom söka att få semester från att vara arbetslös. Jag ska tydligen snart få börja med den där jäkla ungdomsgarantiskiten vilket jag måste göra och som innebär att jag till exempel ska få en praktikplats eller dylikt samtidigt som jag hoppar in och jobbar som timvikarie vilket innebär och vilket jag tror kommer bli jäkligt krångligt, invecklat och allmänt opassande. Ex säg att jag har praktik mån-fre å sen blir inringd lör-sön eller att jag har praktik på dagen å blir inringd att jobba på kvällen, när fan ska jag då få vara ledig egentligen eller? För jobb vill man ju såklart tacka ja till eftersom det är de som ger pengar och kontakter. Och ska jag åka på praktik på morgonen men blir inringd på jobb så ska jag ta jobbet men de lär ju bli ett jävla ringande hit å dit "idag kommer jag å idag kommer jag inte". Det känns så jävla otryggt alltihopa så jag får ont i magen.
Sen fick jag ett brev igår där de skrev att jag måste söka och tacka ja till sommarvik på KSS i sommar, vilket jag verkligen inte har lust med. Så jag ringde å kollade med den där "handledaren" och så länge jag inte har papper på att jag får jobba på ett annat ställe och hur mycket jag får jobba där så måste jag söka de där jäkla jobbet. Skulle jag nu bara få en period på det stället jag söker till så måste jag tacka ja till en period på KSS också. Dessutom känns de knappt som om min "handledare" ens läser igenom mina månadsrapporter och mina skrivna mål ordentligt. Jag har dessutom inte ens träffat människan ens och hon ska hjälpa mig att hitta jobb liksom, vilket skämt. Jag är enbart med i arbetsförmedlingen för att kunna få ut akassaersättningen som jag har betalat för och har rätt till och jag jobbar så mycket jag får möjlighet till och endå blir man behandlad som om man vore en soffpotatis eller något. Är så jävla trött på skiten.
Så fort man börjar känna sig lite glad eller optimististk så händer det alltid något i livet som gör att optimismen försvinner igen.
Det verkar dessutom gå så bra för alla mina kompisar och det är ju såklart jättekul men jag kan inte låta bli att känna mig rätt misslyckad i jämförelse och undra när min tur ska vända. Jag får ont i huvudet av allt grunnande och jag får ont i magen av all oro och jag blir ledsen för att saker och ting aldrig kan flyta på bara ett litet tag i alla fall. Jag vill också känna att jag har lyckats, och antagligen blir jag nog ledsen för att jag trodde att turen hade vänt och att de va min tur nu men så var det inte så.
Nu har dessutom bilen börjat krångla och pappa tror att det kan vara startmotorn som krånglar och ska man byta den kan de ju gå på några tusenlappar, och bilen behöver jag ju för att kunna jobba så då blir de ju bara att punga ut pengar. Till råga på allt ger Arbetsförmedlingen och A-kassan mig en jävla massa ångest. För att jag ska få min akassa ersättning måste jag typ göra allt som arbetsförmedlingen säger och det är endå inte ens mycket i ersättning man får. Det är fan att jävla skämt allt ihopa egentligen. Dessutom får de allt att låta som om man typ är smått efterbliven och inte värd ett skit. Är man arbetslös känner man sig typ som om man vore spetälsk.
Till en början så har jag tydligen egentligen inte rätt att få åka på semester, utan de ska jag dessutom söka att få semester från att vara arbetslös. Jag ska tydligen snart få börja med den där jäkla ungdomsgarantiskiten vilket jag måste göra och som innebär att jag till exempel ska få en praktikplats eller dylikt samtidigt som jag hoppar in och jobbar som timvikarie vilket innebär och vilket jag tror kommer bli jäkligt krångligt, invecklat och allmänt opassande. Ex säg att jag har praktik mån-fre å sen blir inringd lör-sön eller att jag har praktik på dagen å blir inringd att jobba på kvällen, när fan ska jag då få vara ledig egentligen eller? För jobb vill man ju såklart tacka ja till eftersom det är de som ger pengar och kontakter. Och ska jag åka på praktik på morgonen men blir inringd på jobb så ska jag ta jobbet men de lär ju bli ett jävla ringande hit å dit "idag kommer jag å idag kommer jag inte". Det känns så jävla otryggt alltihopa så jag får ont i magen.
Sen fick jag ett brev igår där de skrev att jag måste söka och tacka ja till sommarvik på KSS i sommar, vilket jag verkligen inte har lust med. Så jag ringde å kollade med den där "handledaren" och så länge jag inte har papper på att jag får jobba på ett annat ställe och hur mycket jag får jobba där så måste jag söka de där jäkla jobbet. Skulle jag nu bara få en period på det stället jag söker till så måste jag tacka ja till en period på KSS också. Dessutom känns de knappt som om min "handledare" ens läser igenom mina månadsrapporter och mina skrivna mål ordentligt. Jag har dessutom inte ens träffat människan ens och hon ska hjälpa mig att hitta jobb liksom, vilket skämt. Jag är enbart med i arbetsförmedlingen för att kunna få ut akassaersättningen som jag har betalat för och har rätt till och jag jobbar så mycket jag får möjlighet till och endå blir man behandlad som om man vore en soffpotatis eller något. Är så jävla trött på skiten.
Så fort man börjar känna sig lite glad eller optimististk så händer det alltid något i livet som gör att optimismen försvinner igen.
Det verkar dessutom gå så bra för alla mina kompisar och det är ju såklart jättekul men jag kan inte låta bli att känna mig rätt misslyckad i jämförelse och undra när min tur ska vända. Jag får ont i huvudet av allt grunnande och jag får ont i magen av all oro och jag blir ledsen för att saker och ting aldrig kan flyta på bara ett litet tag i alla fall. Jag vill också känna att jag har lyckats, och antagligen blir jag nog ledsen för att jag trodde att turen hade vänt och att de va min tur nu men så var det inte så.
Jag och mitt liv.
