writtenbysandra

Det är meningen att praktiken ska vara något man ser fram emot och tycker ska bli roligt, jag känner mest ångest faktiskt. På måndag börjar skiten å jag har inte ens något schema. Jag hatar att inte ha någon koll, bara det ger mig ångest. Det jävla farandet fram och tillbaka till de jävla Falköpings sjukhuset med bussar som inte funkar då och tåg som inte passar då, får ont i magen när jag tänker på det. Blir ju inte heller bättre av att jag hatar kollektivtrafik för det krånglar alltid, zero förtroende där asså. Dessutom måste jag sätta mig första dagen å säga att jag behöver vara lediga vid massa tillfällen, det känns ju jättejobbigt.

Sen vet jag inte heller när jag ska få träffa antonio nästa gång heller, det är en rejäl deppighetsgrad på det. Som det ser ut nu så blir det vecka 50, alltså 5 hela jävla veckor å då har en redan en vecka gått också å bara det kändes som en evighet. Det är till en viss del upp till mig om vi eventuellt ska träffas nästa helg, men saken är den att jag vet så väl att jag borde passa på att övningsköra och plugga teori så gott som bara går när jag väl kan men å andra sidan vet jag att mitt psykiska jag kommer bli depprimerat om jag inte får träffa han. Om vi ses nästa vecka blir det ju iaf "bara" ett hopp på 4 veckor å det är i alla fall bättre. Men som sagt har jag fortfarande inte fått mitt schema än fast jag skulle ha fått det igår, så jag har fan ingen koll på något just nu känns det som. Jag hatar att inte ha koll på saker!
Men å andra sidan är det bara fyra veckor så jag borde kunna klara det, tiden går rätt snabbt trots allt, fyra veckor sen är det här över å jag kan börja koncentrera mig det vanliga jobbiga som jag annars brukar klara av rätt bra, skolan alltså. Fyra veckors ångest, sen kan jag fortsätta mitt liv.