writtenbysandra

Ja jag sitter faktiskt och känner såhär på söndagskvällen att det inte känns som om det har varit någon helg. De liksom bara försvann som i ett hål. Fredagen spenderades med Annika, mycket trevligt men sen var den dagen borta. Lördagen spenderades med högskoleprov å sedan åkte jag till rasmus å var lite med han å igge å lena, sedan var den dagen borta. Idag spenderades tiden med att gå upp och åka till stan och ha släktmiddag å nu sitter jag här hemma å snart är även den här dagen slut. Vart tar helgerna vägen nu för tiden? man hinner ju inte ens njuta av att man faktiskt är ledig, eller det känns så i alla fall. Imorgon är det måndag igen som vanligt, det går liksom bara runt och runt och det tar aldrig slut.

Påsklovet som var förra veckan gick ju också så jävla fort. Antonio kom hit och överaskade mig och allt det var jättemysigt och jättebra. Men tiden gick så jävla fort.

Imorses började även mamma tjata på mig om att hon tyckte jag borde bo kvar hemma tills efter operationen      (i mars 2011 någon gång). Åså hänger brorsan på å säger att det kan vara bäst och smartast att börja jobba här för att jag lättare ska få jobb sen osv. Men de fattar ju inte grejen. Det är liksom inte det att jag känner ett enormt behov av att flytta från skövde och allt utan det är ju det att jag har ett enormt beov av att flytta närmare antonio. De fattar hur jag tänker eller vad jag känner, därför blev ja faktiskt bara lite smått irriterad när de sa det. Asså i sommar har vi hållit på och pendlat i två jäkla år och varken jag eller antonio orkar med det mer. Jag sitter liksom och räknar ner veckorna tills jag kan ha möjlighet att flytta för att slippa fortsätt ha det såhär och då kommer de å säger massa saker som är helt emot allt vad jag har tänkt och planerat, jag orkar bara inte. Som om jag inte har nog med bekymmer och oro att tänka på endå. Jag känner ångest och oro för framtiden utan att behöva bli påmind om den.

Over and out.