writtenbysandra

Denna vecka började med ångest och nervositet när jag i måndags åkte till käkkirurgen för att ta bort visdomstanden på andra sidan. Eftersom jag så väl minns hur trevligt (NOOT) jag hade det senast jag tog bort en visdomstand så har jag inte direkt sett fram emot detta. I måndags gick allt ganska bra och även om operationen precis som förra gången var smått obehaglig så överlevde jag. Annars kommer jag faktiskt inte ihåg så mycket mer från den dagen än att jag satt och trycket i mig en rulle med mjölkchoklad i bilen hem från sjukhuset och att jag tryckte i mig värktabletter och somnade på soffan framför tv:en. Efter det känns det mesta en aning suddigt.  

Jag var igår fast besluten om att jag skulle till skolan idag eftersom jag inte ville missa en massagelektion till men jag borde ha vetat bättre av mina tidigare erfarenheter att det inte skulle funka. Jag gick upp, kände hopplösheten, sjukanmälde mig och la mig framför tv:en och satte på en film. Jag har faktiskt inte haft så ont idag som jag hade förra gången men istället har jag mått så jävla illa och det var så äckligt att jag inte riktigt visste vad jag skulle göra. Jag mår dessutom illa när jag ser mig själv i spegeln och ser mitt svullna äckliga ansikte. Jag orkar verkligen inte detta, jag hinner verkligen inte detta. Jag har massa i skolan att göra och som jag vill få bra resultat på och jag är rädd att jag inte kommer ha den orken som krävs på grund av den här skiten. Har i alla fall sjukanmält mig till imorn så får vi se hur det hela utvecklar sig. Jag vet i alla fall att jag kommer få gå på tabletter på högsta dos i resten av den här veckan och håller även illamåendet i sig kommer jag inte orka vara i skolan, fast jag kommer känna mig tvungen.

Det suger att man inte ska kunna vara hemma och må fysiskt dåligt utan att behöva må psykiskt dåligt av pressen av att man ständigt måste prestera och närvara. Vi människor påstås vara smarta men hur jäkla långt har det tagit oss egentligen. En lyckligt ovetande gatuhund i asien som snart ska bli uppäten mår bergis bättre än vad jag gör nu. Och varför skule det vara så? jo för vi tänker för mycket! Om, Hur, Varför, När, Vad händer sen och blaha blaha blaha. Jag får väl vara ärlig mot mig själv och inse det faktum att jag har varit exta deppig och kännt mig extra hopplös idag. Är för tillfället fullt övertygad om att följande vecka samt några dagar till efter det kommer bli väldigt tuffa och med min kassa inställning lär det inte bli bättre. Men är man en inbiten svenne så är man, är det inte fel på vädret så är det alltid något annat.

Bien Venido (stavning, översättning!?)