writtenbysandra

..was being so close, and havin' so much to say, and watchin' you walk away.

Jag hatar livet när det gör oväntade vändningar så det blir till det sämre. 20 månader har gått och det känns som jag knappt känner dig när du beter dig sådär. Du vet mycket väl vad jag känner för dig och hur ledsen jag blir.
Sitter och försöker skriva en uppgift i psykologin om människor i kris och allt jag kan tänka på är mitt eget liv.
Varför är det som det är? varför gör du som du gör?jag förstår inte riktigt. Det värsta är att jag inte prata med dig ordentligt om det nu när jag behöver det.

Det var skönt med lite distration och en chans att få koppla av lite igår när Annika var här. Det går bra när jag är bland människor för då känner jag mig uppskattad men när jag är ensam blr det värre. Vet faktiskt inte riktigt hur jag ska hantera det heller för jag orkar inte prata om det egentligen, vill helst inte tänka på det.
Är så glad för dem som jag har omkring mig som faktiskt bryr sig och får mig att må bra, synd bara att inte du är en av dom just nu.