writtenbysandra

Ingenting kan någonsin bli hundra, allting har alltid två sidor, saker och ting förändras ständigt och man upplever aldrig saker på samma sätt. Detta är faktum som jag mer och mer blir bekant med. Det är nog sådant där som man lär sig ju äldre man blir, och bara det är ju deprimerande. Okej jag har alltid haft förmåga att se saker på flera olika sätt men jag tycker det kommer mer och mer. Studenten var den största och roligaste upplevelsen i mitt liv som jag aldrig kommer få uppleva igen och upplevelsen var het underbar med alla jag delade den med. Men med lyckan och upplevelsen kom ångesten över att inte veta vad som väntar och att inte få träffa alla underbara människor i skolan mer. Nu ska man inte bara vara vuxen och ta ansvar för allt i sitt liv för att överleva utan man ska också stå för sin egen lycka och trivsel i livet, det är liksom bara jag själv som kan se till att jag inte blir olycklig eller deppig eller något och det skrämmer mig en aning. 

Jag vet att det väntar en flytt för mig i höst som jag både är överlycklig för och längtar till samtidigt som jag har ångest för det. Det ska bli helt så skönt å flytta ihop med Antonio å kunna träffa honom rätt mycket oftare, samtidigt får jag träffa mina vänner rätt mycket mindre vilket är väldigt jobbigt. Det ska bli så kul å flytta till ett nytt ställe och uppleva annat samtidigt som jag lämnar allt som jag känner till och som står mig varmt om hjärtat här i Skövde. När jag är i Kalmar saknar jag alla här hemma i Skövde å jag känner mig ensam och när jag är hemma saknar jag Antonio så jävla mycket. Jag vill ju självklart inte vara utan något av det liksom!

Det känns också som om jag måste bestämma mig väldigt snart om hur jag vill göra med mitt liv om jag ska läsa vidare,( isf till vad?)och dessutom ta studielån, jobba vidare med vård å omsorg, bo i kalmar eller flytta närmare skövde sen, skaffa barn "snart" eller senare. Ska jag bli socionom å ska jag i så fall läsa i Kalmar rätt snart eller sa jag göra det senare någon annanstans eller hur ska jag göra liksom. Jag vet ingenting känns det som och jag hatar känslan av att inte ha koll på läget, det är så jobbigt. Jag vet ju att jag inte kan göra annat än att ta en dag i taget men det hjälps ändå inte för jag tycker att det är så jobbigt att inte veta vad som händer. Ska jag vara arbetslös i höst å leva på Antonio å bidrag å leva som värsta parasiten? jag vill inte det! Då kan man ju nästan räkna med höstdeprissionen som på beställning.

Visst det hör säkert till att studenter har lite ångest inför steget till vuxenlivet, men jag förstår inte varför man inte för en gångsskull bara kunde få hoppa över det där jobbiga och att den där lyckan kunde få vara hundra procentig men som sagt ingenting är någonsin hundra det har jag lärt mig, och skulle det någonsin bli hundra så finns det alltid två sidor av saken varav en är den bättre och den andra är den sämre.

That's Life