writtenbysandra

Här sitter man nu och har nyligen vart och bevittnat 92:ornas student och bal. Det ger en en riktig tankeställare. Det är ett jävla årssedan man själv stod där glad och lycklig med världen framför fötterna, så kändes det i alla fall. Nu har det gått ett år och jag inser nu när jag sitter å kollar igenom mina tidigare inlägg att jag mest har skrivit om att det har varit tufft och jobbigt, och det har det ju faktiskt varit! Året som har varit, mitt första år efter studenten har varit jävligt tufft.

Jag har flyttat hemifrån och blivit sambo, jag har börjat jobba på riktigt och försörja mig själv, jag har själv fått ta ansvar för allt som rör mitt liv och allt som ska skötas och det kändes lite som om man blev vuxen över en natt. Inte bara att jag flyttade hemifrån och alla förändringar som kom med det utan jag flyttade dessutom jävligt bort från vänner och familj och alla referenser jag hade och fick börja från scratch. Det var jävligt jobbigt och skrämmande. Men nu när man kan tänka tillbaka på alla männiksor jag har träffat och alla erfarenheter jag har fått så var det nog värt det, det är väl så man växer upp på riktigt antar jag. Jag har dessutom gått igenom min käkoperation som varit planerad i flera år och det känns som ett stort kliv frammåt. Trots att jag inte vet vad jag vill i framtiden så går det i alla fall frammåt långsamt.

Det känns som det här året som gått mest har fått mig att inse hur mycket man behöver familj och vänner och att det kvittar hur fin en stad är och hur mycket man trivs där om man ändå inte hittar folk att dela upplevelserna med. Visst jag har min Antonio som betyder så mycket för mig, men han kan inte vara allt för mig. Man behöver folk omkring sig som delar ens intressen och som kan ge en en annan syn på saker. Det är väl lite sådant jag har saknat.

Nu är jag sjukskriven fram till midsommar och bor hemma hos pärona så länge hemma i Värsås,haha man blir så lätt hemmavan men samtidigt saknar man friheten att vara hemma i sin egen lägenhet. Dessutom åker antono snart till filippinerna och då ska jag lagom tills dess åka tillbaka till Kalmar och börja jobba igen och bo själv där i typ 3 veckor. Visst det är väl egentligen inte det att jag inte klarar av att bo själv ett litet tag utan antonio utan saken är den att utan antonio blir jag helt plötsligt helt jävla isolerad där borta eftersom antonio är typ den enda jag umgås med. Detta innebär då helt plötsligt att jag får tillbringa 3 jävla veckors tid helt själv i ensamma kalmar, vill inte det.

Men jag försöker se frammåt och tänka på roliga saker som kommer efter det, londonresa, winnerbäck i gbg, skövde besök å träffa vänner och ev någon slags semester med antonio när han har kommit tilbaka sen. Dessutom har jag fått för mig att vi troligen inom mer eller mindare snar framtid kommer flytta hit till skövde och det lättar mitt tunga hjärta lite oxå. Man saknar den sociala kontakten som är så pass nödvändig för att man ska orka arbeta med det yrket jag har hamnat i. Man behöver distraktionen från allt jobbigt, å det är tamefan svårt att klara själv!

Har även skaffat mig en alldeles egen laptop så nu kanske kanske man orkar engagera sig i att skriva lite oftare här, det är ganska rogivande faktiskt. Nu är det väl dags å nanna och så får vi se vad morgondagen för med sig, får väl erkänna att jag njuter lite grann av att vara sjukskriven och inte behöva gå upp tidigt å stressa runt för att hjälpa massa äldre människor med saker som man ibland känner att man egentligen inte orkar. Kommer bli tufft att börja jobba igen, aja vem har sagt att livet ska vara lätt.

With every heartbeat~