Lite nere, lite besviken, lite opeppad
Nu är vi här mitt i sommartiden, den tid då man ska vara som gladast å göra som roligast grejer för att glömma alla dessa deprimerande dagar med snö och slask som vi har annars på året. Men jag känner mig inte speciellt glad, ja känner inte för att hitta på saker bara sådär, jag känner inte ens för att gå ut å gå vilket jag verkligen borde göra!
Min sjukskrivning börjar gå mot sitt slut å jag måste snart åka till Kalmar och börja jobba igen. Samtidigt som mitt enda sällskap därifrån är på värsta supersemestern och upplever massa roliga saker med sin familj och enda sättet jag kan få tag på honom är genom facebook eller skype någon gång ibland när vi råkar vara online samtidigt. Jag blir deppig över tanken att jag sitter hemma å är lite smpdeppig medan resten av min sambos familj är på bästa semestern som jag också hade velat uppleva( som det oxå var tänkt från början att jag skulle få och som vi hade gjort om det inte hade varit för min operation, jobb, tidpunkten m.m).
Midsommar närmar sig och som så ofta blir det inte som man har tänkt sig. Man planerar och man längtar och man vill uppleva och ha en grym kväll tillsammans med några gamla kompisar. Men alla har nog tyvärr inte riktigt samma ambitioner som en själv. Man blir besviken. Besviken på vissa människor omkring en, besviken på omständigheterna, besviken på hur det blev. Man är opeppad på läget och tillbringar den mesta tiden med att vänta på något som man endå inte vill göra.
Men jag är också, och kanske främst, besviken för att det var denna sommaren som skulle bli så bra, sommar i kalmar känns ju som det ultimata och det känns som jag inte kommer kunna njuta av det speciellt mycket och nästa år är vi kanske inte ens kvar där. Ja vet att jag kommer göra flera roliga saker i höst men jag har faktiskt lite svårt att tänka på det positiva just nu. Självklart uppskattar jag alla trevliga träffar med de riktiga vännerna och familjen, det betyder så mycket, men just nu är ja lite allmänt opepp på allt.
Sen har vi ju såklart den ständiga oron för framtiden som alltid ligger där å gnager.
Det har gått ett helt år sen studenten å jag vet inte mer vad jag vill med mitt liv nu än vad jag visste då!
Jag längtar grymt mycket till när Antonio kommer hem igen, efter det blir allt mycket bättre.
Det är vad jag vill tro i alla fall.
With every heartbeat~
Min sjukskrivning börjar gå mot sitt slut å jag måste snart åka till Kalmar och börja jobba igen. Samtidigt som mitt enda sällskap därifrån är på värsta supersemestern och upplever massa roliga saker med sin familj och enda sättet jag kan få tag på honom är genom facebook eller skype någon gång ibland när vi råkar vara online samtidigt. Jag blir deppig över tanken att jag sitter hemma å är lite smpdeppig medan resten av min sambos familj är på bästa semestern som jag också hade velat uppleva( som det oxå var tänkt från början att jag skulle få och som vi hade gjort om det inte hade varit för min operation, jobb, tidpunkten m.m).
Midsommar närmar sig och som så ofta blir det inte som man har tänkt sig. Man planerar och man längtar och man vill uppleva och ha en grym kväll tillsammans med några gamla kompisar. Men alla har nog tyvärr inte riktigt samma ambitioner som en själv. Man blir besviken. Besviken på vissa människor omkring en, besviken på omständigheterna, besviken på hur det blev. Man är opeppad på läget och tillbringar den mesta tiden med att vänta på något som man endå inte vill göra.
Men jag är också, och kanske främst, besviken för att det var denna sommaren som skulle bli så bra, sommar i kalmar känns ju som det ultimata och det känns som jag inte kommer kunna njuta av det speciellt mycket och nästa år är vi kanske inte ens kvar där. Ja vet att jag kommer göra flera roliga saker i höst men jag har faktiskt lite svårt att tänka på det positiva just nu. Självklart uppskattar jag alla trevliga träffar med de riktiga vännerna och familjen, det betyder så mycket, men just nu är ja lite allmänt opepp på allt.
Sen har vi ju såklart den ständiga oron för framtiden som alltid ligger där å gnager.
Det har gått ett helt år sen studenten å jag vet inte mer vad jag vill med mitt liv nu än vad jag visste då!
Jag längtar grymt mycket till när Antonio kommer hem igen, efter det blir allt mycket bättre.
Det är vad jag vill tro i alla fall.
With every heartbeat~
Kommentarer
Postat av: Annika
WORD!!
Känns lite wierd att du skrev just den textraden, det är den låten jag hade på hjärnan när jag kom hem från jobbet och var tvungen att sätta mig att lyssna på den först av allt :P
Trackback
