writtenbysandra

Nu är vi här mitt i sommartiden, den tid då man ska vara som gladast å göra som roligast grejer för att glömma alla dessa deprimerande dagar med snö och slask som vi har annars på året. Men jag känner mig inte speciellt glad, ja känner inte för att hitta på saker bara sådär, jag känner inte ens för att gå ut å gå vilket jag verkligen borde göra!

Min sjukskrivning börjar gå mot sitt slut å jag måste snart åka till Kalmar och börja jobba igen. Samtidigt som mitt enda sällskap därifrån är på värsta supersemestern och upplever massa roliga saker med sin familj och enda sättet jag kan få tag på honom är genom facebook eller skype någon gång ibland när vi råkar vara online samtidigt. Jag blir deppig över tanken att jag sitter hemma å är lite smpdeppig medan resten av min sambos familj är på bästa semestern som jag också hade velat uppleva( som det oxå var tänkt från början  att jag skulle få och som vi hade gjort om det inte hade varit för min operation, jobb, tidpunkten m.m).

Midsommar närmar sig och som så ofta blir det inte som man har tänkt sig. Man planerar och man längtar och man vill uppleva och ha en grym kväll tillsammans med några gamla kompisar. Men alla har nog tyvärr inte riktigt samma ambitioner som en själv. Man blir besviken. Besviken på vissa människor omkring en, besviken på omständigheterna, besviken på hur det blev. Man är opeppad på läget och tillbringar den mesta tiden med att vänta på något som man endå inte vill göra.

Men jag är också, och kanske främst, besviken för att det var denna sommaren som skulle bli så bra, sommar i kalmar känns ju som det ultimata och det känns som jag inte kommer kunna njuta av det speciellt mycket och nästa år är vi kanske inte ens kvar där. Ja vet att jag kommer göra flera roliga saker i höst men jag har faktiskt lite svårt att tänka på det positiva just nu. Självklart uppskattar jag alla trevliga träffar med de riktiga vännerna och familjen, det betyder så mycket, men just nu är ja lite allmänt opepp på allt.
Sen har vi ju såklart den ständiga oron för framtiden som alltid ligger där å gnager.
Det har gått ett helt år sen studenten å jag vet inte mer vad jag vill med mitt liv nu än vad jag visste då!
Jag längtar grymt mycket till när Antonio kommer hem igen, efter det blir allt mycket bättre.
Det är vad jag vill tro i alla fall.

With every heartbeat~

Här sitter man nu och har nyligen vart och bevittnat 92:ornas student och bal. Det ger en en riktig tankeställare. Det är ett jävla årssedan man själv stod där glad och lycklig med världen framför fötterna, så kändes det i alla fall. Nu har det gått ett år och jag inser nu när jag sitter å kollar igenom mina tidigare inlägg att jag mest har skrivit om att det har varit tufft och jobbigt, och det har det ju faktiskt varit! Året som har varit, mitt första år efter studenten har varit jävligt tufft.

Jag har flyttat hemifrån och blivit sambo, jag har börjat jobba på riktigt och försörja mig själv, jag har själv fått ta ansvar för allt som rör mitt liv och allt som ska skötas och det kändes lite som om man blev vuxen över en natt. Inte bara att jag flyttade hemifrån och alla förändringar som kom med det utan jag flyttade dessutom jävligt bort från vänner och familj och alla referenser jag hade och fick börja från scratch. Det var jävligt jobbigt och skrämmande. Men nu när man kan tänka tillbaka på alla männiksor jag har träffat och alla erfarenheter jag har fått så var det nog värt det, det är väl så man växer upp på riktigt antar jag. Jag har dessutom gått igenom min käkoperation som varit planerad i flera år och det känns som ett stort kliv frammåt. Trots att jag inte vet vad jag vill i framtiden så går det i alla fall frammåt långsamt.

Det känns som det här året som gått mest har fått mig att inse hur mycket man behöver familj och vänner och att det kvittar hur fin en stad är och hur mycket man trivs där om man ändå inte hittar folk att dela upplevelserna med. Visst jag har min Antonio som betyder så mycket för mig, men han kan inte vara allt för mig. Man behöver folk omkring sig som delar ens intressen och som kan ge en en annan syn på saker. Det är väl lite sådant jag har saknat.

Nu är jag sjukskriven fram till midsommar och bor hemma hos pärona så länge hemma i Värsås,haha man blir så lätt hemmavan men samtidigt saknar man friheten att vara hemma i sin egen lägenhet. Dessutom åker antono snart till filippinerna och då ska jag lagom tills dess åka tillbaka till Kalmar och börja jobba igen och bo själv där i typ 3 veckor. Visst det är väl egentligen inte det att jag inte klarar av att bo själv ett litet tag utan antonio utan saken är den att utan antonio blir jag helt plötsligt helt jävla isolerad där borta eftersom antonio är typ den enda jag umgås med. Detta innebär då helt plötsligt att jag får tillbringa 3 jävla veckors tid helt själv i ensamma kalmar, vill inte det.

Men jag försöker se frammåt och tänka på roliga saker som kommer efter det, londonresa, winnerbäck i gbg, skövde besök å träffa vänner och ev någon slags semester med antonio när han har kommit tilbaka sen. Dessutom har jag fått för mig att vi troligen inom mer eller mindare snar framtid kommer flytta hit till skövde och det lättar mitt tunga hjärta lite oxå. Man saknar den sociala kontakten som är så pass nödvändig för att man ska orka arbeta med det yrket jag har hamnat i. Man behöver distraktionen från allt jobbigt, å det är tamefan svårt att klara själv!

Har även skaffat mig en alldeles egen laptop så nu kanske kanske man orkar engagera sig i att skriva lite oftare här, det är ganska rogivande faktiskt. Nu är det väl dags å nanna och så får vi se vad morgondagen för med sig, får väl erkänna att jag njuter lite grann av att vara sjukskriven och inte behöva gå upp tidigt å stressa runt för att hjälpa massa äldre människor med saker som man ibland känner att man egentligen inte orkar. Kommer bli tufft att börja jobba igen, aja vem har sagt att livet ska vara lätt.

With every heartbeat~