What hurts the most..
..was being so close, and havin' so much to say, and watchin' you walk away.
Jag hatar livet när det gör oväntade vändningar så det blir till det sämre. 20 månader har gått och det känns som jag knappt känner dig när du beter dig sådär. Du vet mycket väl vad jag känner för dig och hur ledsen jag blir.
Sitter och försöker skriva en uppgift i psykologin om människor i kris och allt jag kan tänka på är mitt eget liv.
Varför är det som det är? varför gör du som du gör?jag förstår inte riktigt. Det värsta är att jag inte prata med dig ordentligt om det nu när jag behöver det.
Det var skönt med lite distration och en chans att få koppla av lite igår när Annika var här. Det går bra när jag är bland människor för då känner jag mig uppskattad men när jag är ensam blr det värre. Vet faktiskt inte riktigt hur jag ska hantera det heller för jag orkar inte prata om det egentligen, vill helst inte tänka på det.
Är så glad för dem som jag har omkring mig som faktiskt bryr sig och får mig att må bra, synd bara att inte du är en av dom just nu.
Jag hatar livet när det gör oväntade vändningar så det blir till det sämre. 20 månader har gått och det känns som jag knappt känner dig när du beter dig sådär. Du vet mycket väl vad jag känner för dig och hur ledsen jag blir.
Sitter och försöker skriva en uppgift i psykologin om människor i kris och allt jag kan tänka på är mitt eget liv.
Varför är det som det är? varför gör du som du gör?jag förstår inte riktigt. Det värsta är att jag inte prata med dig ordentligt om det nu när jag behöver det.
Det var skönt med lite distration och en chans att få koppla av lite igår när Annika var här. Det går bra när jag är bland människor för då känner jag mig uppskattad men när jag är ensam blr det värre. Vet faktiskt inte riktigt hur jag ska hantera det heller för jag orkar inte prata om det egentligen, vill helst inte tänka på det.
Är så glad för dem som jag har omkring mig som faktiskt bryr sig och får mig att må bra, synd bara att inte du är en av dom just nu.
Ingen bra dag, Ingen bra vecka. För mig.
Denna vecka började med ångest och nervositet när jag i måndags åkte till käkkirurgen för att ta bort visdomstanden på andra sidan. Eftersom jag så väl minns hur trevligt (NOOT) jag hade det senast jag tog bort en visdomstand så har jag inte direkt sett fram emot detta. I måndags gick allt ganska bra och även om operationen precis som förra gången var smått obehaglig så överlevde jag. Annars kommer jag faktiskt inte ihåg så mycket mer från den dagen än att jag satt och trycket i mig en rulle med mjölkchoklad i bilen hem från sjukhuset och att jag tryckte i mig värktabletter och somnade på soffan framför tv:en. Efter det känns det mesta en aning suddigt.
Jag var igår fast besluten om att jag skulle till skolan idag eftersom jag inte ville missa en massagelektion till men jag borde ha vetat bättre av mina tidigare erfarenheter att det inte skulle funka. Jag gick upp, kände hopplösheten, sjukanmälde mig och la mig framför tv:en och satte på en film. Jag har faktiskt inte haft så ont idag som jag hade förra gången men istället har jag mått så jävla illa och det var så äckligt att jag inte riktigt visste vad jag skulle göra. Jag mår dessutom illa när jag ser mig själv i spegeln och ser mitt svullna äckliga ansikte. Jag orkar verkligen inte detta, jag hinner verkligen inte detta. Jag har massa i skolan att göra och som jag vill få bra resultat på och jag är rädd att jag inte kommer ha den orken som krävs på grund av den här skiten. Har i alla fall sjukanmält mig till imorn så får vi se hur det hela utvecklar sig. Jag vet i alla fall att jag kommer få gå på tabletter på högsta dos i resten av den här veckan och håller även illamåendet i sig kommer jag inte orka vara i skolan, fast jag kommer känna mig tvungen.
Det suger att man inte ska kunna vara hemma och må fysiskt dåligt utan att behöva må psykiskt dåligt av pressen av att man ständigt måste prestera och närvara. Vi människor påstås vara smarta men hur jäkla långt har det tagit oss egentligen. En lyckligt ovetande gatuhund i asien som snart ska bli uppäten mår bergis bättre än vad jag gör nu. Och varför skule det vara så? jo för vi tänker för mycket! Om, Hur, Varför, När, Vad händer sen och blaha blaha blaha. Jag får väl vara ärlig mot mig själv och inse det faktum att jag har varit exta deppig och kännt mig extra hopplös idag. Är för tillfället fullt övertygad om att följande vecka samt några dagar till efter det kommer bli väldigt tuffa och med min kassa inställning lär det inte bli bättre. Men är man en inbiten svenne så är man, är det inte fel på vädret så är det alltid något annat.
Bien Venido (stavning, översättning!?)
Jag var igår fast besluten om att jag skulle till skolan idag eftersom jag inte ville missa en massagelektion till men jag borde ha vetat bättre av mina tidigare erfarenheter att det inte skulle funka. Jag gick upp, kände hopplösheten, sjukanmälde mig och la mig framför tv:en och satte på en film. Jag har faktiskt inte haft så ont idag som jag hade förra gången men istället har jag mått så jävla illa och det var så äckligt att jag inte riktigt visste vad jag skulle göra. Jag mår dessutom illa när jag ser mig själv i spegeln och ser mitt svullna äckliga ansikte. Jag orkar verkligen inte detta, jag hinner verkligen inte detta. Jag har massa i skolan att göra och som jag vill få bra resultat på och jag är rädd att jag inte kommer ha den orken som krävs på grund av den här skiten. Har i alla fall sjukanmält mig till imorn så får vi se hur det hela utvecklar sig. Jag vet i alla fall att jag kommer få gå på tabletter på högsta dos i resten av den här veckan och håller även illamåendet i sig kommer jag inte orka vara i skolan, fast jag kommer känna mig tvungen.
Det suger att man inte ska kunna vara hemma och må fysiskt dåligt utan att behöva må psykiskt dåligt av pressen av att man ständigt måste prestera och närvara. Vi människor påstås vara smarta men hur jäkla långt har det tagit oss egentligen. En lyckligt ovetande gatuhund i asien som snart ska bli uppäten mår bergis bättre än vad jag gör nu. Och varför skule det vara så? jo för vi tänker för mycket! Om, Hur, Varför, När, Vad händer sen och blaha blaha blaha. Jag får väl vara ärlig mot mig själv och inse det faktum att jag har varit exta deppig och kännt mig extra hopplös idag. Är för tillfället fullt övertygad om att följande vecka samt några dagar till efter det kommer bli väldigt tuffa och med min kassa inställning lär det inte bli bättre. Men är man en inbiten svenne så är man, är det inte fel på vädret så är det alltid något annat.
Bien Venido (stavning, översättning!?)
Helg?
Ja jag sitter faktiskt och känner såhär på söndagskvällen att det inte känns som om det har varit någon helg. De liksom bara försvann som i ett hål. Fredagen spenderades med Annika, mycket trevligt men sen var den dagen borta. Lördagen spenderades med högskoleprov å sedan åkte jag till rasmus å var lite med han å igge å lena, sedan var den dagen borta. Idag spenderades tiden med att gå upp och åka till stan och ha släktmiddag å nu sitter jag här hemma å snart är även den här dagen slut. Vart tar helgerna vägen nu för tiden? man hinner ju inte ens njuta av att man faktiskt är ledig, eller det känns så i alla fall. Imorgon är det måndag igen som vanligt, det går liksom bara runt och runt och det tar aldrig slut.
Påsklovet som var förra veckan gick ju också så jävla fort. Antonio kom hit och överaskade mig och allt det var jättemysigt och jättebra. Men tiden gick så jävla fort.
Imorses började även mamma tjata på mig om att hon tyckte jag borde bo kvar hemma tills efter operationen (i mars 2011 någon gång). Åså hänger brorsan på å säger att det kan vara bäst och smartast att börja jobba här för att jag lättare ska få jobb sen osv. Men de fattar ju inte grejen. Det är liksom inte det att jag känner ett enormt behov av att flytta från skövde och allt utan det är ju det att jag har ett enormt beov av att flytta närmare antonio. De fattar hur jag tänker eller vad jag känner, därför blev ja faktiskt bara lite smått irriterad när de sa det. Asså i sommar har vi hållit på och pendlat i två jäkla år och varken jag eller antonio orkar med det mer. Jag sitter liksom och räknar ner veckorna tills jag kan ha möjlighet att flytta för att slippa fortsätt ha det såhär och då kommer de å säger massa saker som är helt emot allt vad jag har tänkt och planerat, jag orkar bara inte. Som om jag inte har nog med bekymmer och oro att tänka på endå. Jag känner ångest och oro för framtiden utan att behöva bli påmind om den.
Over and out.
Påsklovet som var förra veckan gick ju också så jävla fort. Antonio kom hit och överaskade mig och allt det var jättemysigt och jättebra. Men tiden gick så jävla fort.
Imorses började även mamma tjata på mig om att hon tyckte jag borde bo kvar hemma tills efter operationen (i mars 2011 någon gång). Åså hänger brorsan på å säger att det kan vara bäst och smartast att börja jobba här för att jag lättare ska få jobb sen osv. Men de fattar ju inte grejen. Det är liksom inte det att jag känner ett enormt behov av att flytta från skövde och allt utan det är ju det att jag har ett enormt beov av att flytta närmare antonio. De fattar hur jag tänker eller vad jag känner, därför blev ja faktiskt bara lite smått irriterad när de sa det. Asså i sommar har vi hållit på och pendlat i två jäkla år och varken jag eller antonio orkar med det mer. Jag sitter liksom och räknar ner veckorna tills jag kan ha möjlighet att flytta för att slippa fortsätt ha det såhär och då kommer de å säger massa saker som är helt emot allt vad jag har tänkt och planerat, jag orkar bara inte. Som om jag inte har nog med bekymmer och oro att tänka på endå. Jag känner ångest och oro för framtiden utan att behöva bli påmind om den.
Over and out.
